En lärorik sommar är vad jag har haft. Inte en dag utan att jag kommit på något alldeles nytt. Om mig själv, om andra och om möss. Kanske går man alltid omkring och lär dagarna i ända utan att reflektera över det men att det blir så påtagligt i en tänkarperiod.

Möss bits. Rätt hårt faktiskt. Det hade jag också gjort om jag varit mus som hamnar från mungiporna på en kattfan i händerna på en kärring halvt skrämd från vettet… ja, alltså musen, inte kärringen. Stackars stackars möss. Och inte finns det någon mushövding som slår näven i bordet och utbrister att nu fan får det vara nog, ingen karavan av möss med ryggsäckar och resväskor på hjul som marscherar grusvägen fram till lugnare tryggare destination.

Det är Vilma. Pojkarna tar kanske en varannan vecka, men Liten är helt galen. Jag vet inte hur hon bär sig åt, men fem-sex om dagen är inget ovanligt. Hon är nog ute efter titeln musfångare off the year. Stannar vi här länge till kommer vi ha en vall runt tomten av näbbmuslik. Varenda en sån är stendöd när hon kommer med dom, men dom mindre näbbiga kan jag oftast rädda livet på. Och bli biten av.

Jag får väl vara tacksam för att hon håller sig till möss. För det mesta. En styck orm, groda, fågel och mullvad har hon också fångat. Endera dagen stryper hon väl en älg.

Mullvaden förresten. Där kan jag inte skylla bara på Vilma, alla tre satt här utanför på grusvägen och stirrade, pillade på något. Den stackars försökte förgäves gräva sig ner, men jorden är ju så packad där så det gick ju inte. Jag fick kalla på handskklädd M för just när jag skulle ta upp den så fick jag för mig att den nog äter upp mig och så vågade jag inte. Så när M står med en styck mullvad i nävarna och frågar var han ska släppa den så säger jag potatislandet för där är det ju gräva-ner-sig-vänligt. Om det var värmen eller den nyväckta mullvaden-äter-upp-mig-skräcken vet jag inte, men så sa jag och där släppte han den och vips så försvann den in bland amandinen. Hur ofiffigt det var vet jag inte än, ser ju inte så himla bökat ut i alla fall sett så här från ovan.

Väder ja. Man ska inte klaga när det är vackert väder. Sägs det. Nej, det kan jag väl hålla med om, men vad som är vackert väder kan ifrågasättas. Över trettio grader varmt och vindstilla är INTE vackert väder för mig. Det är olidligt! Nu vet jag i alla fall att jag överlever en dag med 34,8 grader. Nätt och jämnt. Vackert för mig är halvklart, 22 grader, med friska vindar. Som idag. Det är såna här dagar som får höstlängtan att blekna igen.

Jag har semester och en röd blus med vita prickar dagen till ära. Blommorna är plockade, äggen kokta, jordgubbarna köpta och väl provsmakade, mmm. Gästerna anländer om några timmar (mamma med guube) och strax ska jag stryka den där fina broderade duken som jag hittade på loppis några veckor sedan. Känner mig väldigt midsommarfirarklar :)

Trevlig midsommar önskar jag er alla!

Jag ligger mest raklång med näsan i en bok och M slappar i sin hängmatta. Den mesta aktiviteten står katterna för. Ogräset får vänta, likaså skitrabatten som jag hade tänkt att göra någonting med.
Det ska va gött att leva. Och det är det.