Möss bits. Rätt hårt faktiskt. Det hade jag också gjort om jag varit mus som hamnar från mungiporna på en kattfan i händerna på en kärring halvt skrämd från vettet… ja, alltså musen, inte kärringen. Stackars stackars möss. Och inte finns det någon mushövding som slår näven i bordet och utbrister att nu fan får det vara nog, ingen karavan av möss med ryggsäckar och resväskor på hjul som marscherar grusvägen fram till lugnare tryggare destination.

Det är Vilma. Pojkarna tar kanske en varannan vecka, men Liten är helt galen. Jag vet inte hur hon bär sig åt, men fem-sex om dagen är inget ovanligt. Hon är nog ute efter titeln musfångare off the year. Stannar vi här länge till kommer vi ha en vall runt tomten av näbbmuslik. Varenda en sån är stendöd när hon kommer med dom, men dom mindre näbbiga kan jag oftast rädda livet på. Och bli biten av.

Jag får väl vara tacksam för att hon håller sig till möss. För det mesta. En styck orm, groda, fågel och mullvad har hon också fångat. Endera dagen stryper hon väl en älg.

Mullvaden förresten. Där kan jag inte skylla bara på Vilma, alla tre satt här utanför på grusvägen och stirrade, pillade på något. Den stackars försökte förgäves gräva sig ner, men jorden är ju så packad där så det gick ju inte. Jag fick kalla på handskklädd M för just när jag skulle ta upp den så fick jag för mig att den nog äter upp mig och så vågade jag inte. Så när M står med en styck mullvad i nävarna och frågar var han ska släppa den så säger jag potatislandet för där är det ju gräva-ner-sig-vänligt. Om det var värmen eller den nyväckta mullvaden-äter-upp-mig-skräcken vet jag inte, men så sa jag och där släppte han den och vips så försvann den in bland amandinen. Hur ofiffigt det var vet jag inte än, ser ju inte så himla bökat ut i alla fall sett så här från ovan.

Väder ja. Man ska inte klaga när det är vackert väder. Sägs det. Nej, det kan jag väl hålla med om, men vad som är vackert väder kan ifrågasättas. Över trettio grader varmt och vindstilla är INTE vackert väder för mig. Det är olidligt! Nu vet jag i alla fall att jag överlever en dag med 34,8 grader. Nätt och jämnt. Vackert för mig är halvklart, 22 grader, med friska vindar. Som idag. Det är såna här dagar som får höstlängtan att blekna igen.

Trevlig midsommar önskar jag er alla!

Fröna som jag satte på baksidan, dom som såg ut som små fågelägg och skulle bli gul lupin försvinner på ett märkligt sätt. Dom gror jättefort, blir 2-3 cm på bara på ett par dar och sen är det någon som är där och norpar dom. Två gånger har samma sak hänt. Jag provar en tredje gång idag och ser vad som händer *s*

Njuta får jag av dom vilda som växer och blommar lite varstans just nu.

Det är jag inte längre… hehe… hehehe… man säger väl att ränderna aldrig går ur… att man är som man är.

Och jag tror jag är just det utan ursäkter *s*

Jag satt blickstilla och illern fortsatte med sina bestyr bland höga gräset, jag fick en glimt då och då av honom, mest såg jag var han var från där det rörde sig bland gräs och blommor. Det var en prestation från min sida, att sitta stilla och tyst,  för egentligen hade jag lust att skrika rakt ut, att få tala om för någon att jag hade sett en livs levande riktig iller på riktigt. Man kan väl säga att jag blev en aning exalterad, hehe.

Resten av dan gick jag och tänkte just på det. Mest hela tiden. Att jag sett en iller. På riktigt!

Och visst gjorde jag sådär som man gör. Hämtade kameran efteråt och ställde närmre ifall och om den skulle komma tillbaka. Och vet ni vad, det gjorde den! Nu är ju dom där ena kvicka rackare så jag vet inte om jag fick något annat på bild än gräs. Men kanske kanske, har inte laddat in bilderna än. Återkommer.

…

Det blev lite iller på en bild :)

Altan-på-andra-sidan-bygget fortskrider. M har jobbat på duktigt medan jag var i stan en vecka i självsamhet. Alla plintarna gjutna nu, material levererat till resten.

När jag kom hade M plockat en bukett vildblommor till mig. <3

Igårkväll när vi satt och fikade på altanen hörde vi “koko koko”.
Gööök, säger jag på mitt bästa nya fågelpippimanér.
Nä, det är en skogsduva, säger M.
Nämenläggav, säger jag.
Jooohooo, säger M och fortsätter, jag har sett den och den säger koko och det är en duva.
En duva kan väl inte säga koko koko heller, säger jag.
Jo, men jag har ju SETT den och den sa KOKO, säger M.

Här på månen trivs dom mest möjliga konstiga typer. Uppenbarligen även kokoande duvor *s*

En färsk fågelobservation till (jaja, jag har fått pippi på pippisar, och det blir mycket sånt just nu, men ni får väl helt enkelt stå ut). Och den här är alldeles sann, jag har nämligen sett det med egna ögon;)

Om man ställer sig bakom vedbon så kan man fortfarande se ner till dammen, och turligt nog finns svanboet precis i den glipan. Där stod jag igår på span och fick se följande: Mamma- och pappasvan tutade runt i skogen och kalasa på nånting… (vad svanar äter vet jag inte, men nåt verkade dom hitta där dom pickade / rotade runt). Ungarna var kvar i boet där dom studsade omkring runt en… trana! Mitt i boet står alltså en trana med svanungarna och svanparet fortsätter helt lugnt att äta som ingenting hade hänt. Jag stod kvar en bra stund och förundrades över detta märkliga.

Men nu har jag ju kommit på hur det måste ha varit. Herr och Fru Svan hade helt enkelt skaffat barnvakt. Det kallar jag fredagsmys *s*

Men seeer ni vad jag ser!!
Jag skulle fota ormögat på landet och fångade foten på stortrollet :)