Nu är det nog med vinter, nu får våren komma!
Det är bra att skriva ner sina önskemål här, för rätt som det är så blir det så som man vill, säkert bara därför att. Jag fick snö och jag fick kallt, och julen var vitaste vit. Härligt. Men som sagt, nu räcker det, nu är det nog, nu vill jag vår.
Jag har överjävligt tjusiga snöbilder i lilla kameran. Jodå, precis så tjusiga är dom tills jag laddar in dom i datorn *s* Det är liksom då man upptäcker att det inte riktigt blev som man tänkt och nu får dom vara alldeles perfekta en tag till för kabeln är spårlöst försvunnen, finns inte att hitta. Jag måste glömt den på landet.
Att blogga utan bilder… hur avigt känns inte det då nu för tiden. Så jag grävde fram stora kameran och kabeln fanns tillsammans med den i väskan… men inte laddaren. Då ligger väl den också på landet. Så det får bli mobilkameran… bättre än inget i alla fall. Tror jag.
Jul och nyår på landet, sen mycket jobbjobb tills i förgårkväll då jag fick iväg dom sista filerna och kunde pusta ut. Igår gjorde jag ingenting, en pyjamasdag med extra allt. Jag är själv hemma, M är i Norge på jobbresa så här varken bäddas det eller lagas mat, här latas det för fullo. Jag har laddat med microplingmat, bunkrat upp med garn och vägrar kännas vid dammbävrarna som virvlar runt benen.
(Bekännelse: Till min fasa har jag upptäckt att jag blivit fullständigt miljöförstörd! Jag störs av stöket, jag har svårt att ignorera disk- och tvättberget, jag seeer bävrarna rulla runt… herregu, det här är inte bra alls… jag får bita ihop och kämpa för att få behålla något av min slapprövsmentalitet.)
Sockstickarfrossan avtar inte. Det är fortfarande lika roligt. Kan inte få nog av varken garn, stickor eller mönster. Mina favoritstickor i trä ligger i karantän, bortplockade, gömda, utan synhåll. Och det tack vare att våran Hebbe visat sig ha samma slags passioner som jag. Fast han är värre, jag tuggar inte på stickor, det gör jag inte. Efter att han förstört några set bytte jag till aluminium men tror du inte att han lyckades göra hack i dom också så fort jag vände ryggen till. Jorå, han kan han.
Det var så det kom sig att jag upptäckte tjusningen med knitpros stålstickor, aaah, alldeles underbara att sticka med ju, härlig glid och fiffigt spetsiga ändor som greppar bra. Jag får väl tacka Hebbe för det… fast han får gärna sluta sno mina stickningar i alla fall!
(Jag hann tamigfan precis skriva färdigt den där meningen när jag hör mystiska ljud från vardagsrummet och tar honom på bar gärning där han springer iväg med min stickning i munnen! Den som jag råkade glömma att gömma innan jag satte mig här).
Vilma löper. Det är nästintill olidligt för alla närvarande. På måndag har vi tid för sterilisering. Tack gode gud. Det finns stunder då jag inte alls begriper varför jag gillar katter. Hon har skrikit i stort sätt nonstop i en vecka nu.
När jag beställde fler set av dom där stålstickorna passade jag på att beställa garn också… ja alltså det går ju inte att låta bli, det begriper ni väl. Senaste aaah-garnet är Colinettes Jitterbug och den här gången tänkte jag ta färger jag inte brukar och sånt som jag inte redan stickat i. Det blev rosa och så gult. Wasabi-gult. Det har hänt att jag köpt rosa garn förr men aldrig gult… för det är en märklig färg. Alltså jag menar såhär, jag tycker ju att gult är en fin färg men jag har svårt att tänka mig att ha det nånstans… jag är nästan säker på att jag inte har någonting gult i hela hushållet, absolut säker på är jag att jag inte har några klädesplagg i det. Gult passar bara i… tulpaner och påskkycklingar *s* Nåja, nu ska det bli ett par gula sockar. Jag får sluta att vara så fyrkantig.
Förra veckan slog det mig (efter att jag förgäves bläddrat igenom alla stickböcker efter mönster att vilja följa utan att lyckas) att man kan ju skapa egna mönster. Den tanken gick jag igång på. Beväpnad med rutmönstrat papper och penna satt jag vid köksbordet blind och döv för allting annat på nätterna, och förbannade det faktum att jag var tvungen att jobbjobba på dagarna, och ritade kryss, streck och kryptiska symboler. Lite grann på måfå kan man säga, ingen större hum egentligen om hur det sen skulle se ut stickat. Kul hade jag!
Det visade sig vara svårare än jag trodde. Dom allra flesta idéer blev inget bra när jag väl satte mig ner och började sticka. Efter att jag insett att kanske skulle jag börja med något litet litet så fick jag till en som nog ska fungera. Håller på att sticka efter den just nu och än så länge ser det någorlunda ut. Poängen jag försöka komma fram till är att vad kul det är att experimentera och vad gör det att dom flesta och mesta försöken blir misslyckanden så länge man har roligt. Dessutom har detta haft det goda med sig att jag har blivit en hejare på att repa upp och plocka upp maskor *s*
Dags att hoppa i kläderna. Måste till torget för att handla mjölk.
Stålstickor och garn i o-mig-aktiga färger, gapstaren Vilma, och dagens stickprojekt.
Kommentarer