Det har regnet här idag och snön på taken har börjat röra sig mot backen med därtill passande ljudeffekter. När jag gick till torget idag upptäckte jag en oanad njutning. Att känna asfalt under skorna, gå på fast underlag som varken var halkig eller som krävde balansakt. Aah, det var trevligt!

Snart är den här, våren. Att det kommer att ta lite tid för snön att smälta bort i år gör inte så mycket, bara man får små glimtar som inger hopp. Tänk dig en vacker vårdag när det är lagom varmt, man sitter på trappen med en kopp kaffe och lyssnar på fåglarna och känner den där speciella doften av jord, mmm. Och när man sitter där och njuter till fullo av att bara vara så bryts tystnaden plötsligt av ett gapflabb och så vet man att allting är precis så som det ska vara – gladskiten har gjort entre och anlänt till dammen. Det är lycka det.

Så jag längtar. Till stugan, till våren. Att längta är en njutning i sig, så fattigt det hade varit utan gåvan att kunna längta.

Nåt annat som jag längtar efter är att hitta en riktigt bra bok. Verkar vara svårt, har läst den ena halvbra efter den andra. Länge sen jag hittade ett riktigt guldkorn. En sån där speciell ni vet. Den enda i högen “lästa” som jag känner att jag vill rekommendera är Tjuvarnas stad av David Benioff. Den var bra.

Imorgon hittar jag säkert något riktigt bra. Ska iväg och sätta sprätt på lönen på bland annat Bokia. Nåt garn ska jag verkligen inte köpa. Nejdå, absolut inte, har så det räcker och lite till. Har köpt så galet mycket garn på sistone. Och skulle det nu vara så att jag råkar gå förbi nån garnaffär så kan jag ju alltid gå in och klämma lite, men köpa det ska jag inte!

När “det-är-så-roligt-att-sticka-sockor”-attacken gått över så vet jag precis vad nästa projekt blir. Jag ska virka en snorkfröken. Kolla här vilken söting Lotte gjort! Jag är ju inte riktigt säker på om jag kan, men försöka ska jag i alla fall. Och en sjal ska jag också virka, har just det rätta garnet för det hemma. Men än så länge, sockstickningsmanin fortfarande på och mars-mönstret på stickameras sockklubb är precis ett sånt som jag gillar.

Sockor till syster – stripes med knorr på hälen.

Nu snöar det igen. Mycket med stora flingor. Och det ser inte ut att avta, utan mer tvärtom.

Nittonhundrasextionio. Så länge sedan är det som vi hade en sån här vinter senast här i Gbg. Det är längesen. Verkligen. När jag pratade med mamma för en stund sedan sa hon att “visst minns du när du och Pippi gjorde den där stora snögrottan på bakgården och pappa var där och hjälpte till, där på Flemingsgatan, det var sextionio”.

Jag minns. Fyrtioett år. Så länge sedan är det och jag minns. Jag var fyra år och den där grottan var gigantisk.
Om man har fyrtioettåriga minnen så måste man ju vara… det är ju så länge sedan att… då måste jag vara… jättegammal!

Puuuusch… *luften gick ur*

Jag tror att jag måste gå och sova middag.
Det är sånt som gamla mänskor gör.

… med frestelser om inte falla för dom. Förra veckan fick jag en finfin leverans av finskt Novita-garn och igår kom paketet från Garnkorgen – min favoritbutik på nätet. Aaaah, så ljuvligt. Problemet är… om man nu kan kalla det det… ett angenämt sådant i så fall… är att jag är sugen på att börja med alla på en gång och vet inte vilken nysta jag först ska sätta händerna i. Dom vårgröna är klara, påbörjat är randigt i röd-magenta, och inatt fick jag en pysselsyn som fick mig att börja randa själv ur olika nystan… lite regnbåge med gråsvart däremellan.

Det gör ju inte saken sämre att jag var ledig igår och även idag, och kan sticka hela dan :)

Dom klara.

Mitt fall.

Hebbes fall.