Det visade sig att vår Vilma är en ren naturbegåvning vad gäller att klättra i träd. Hon svingar sig från gren till gren som en mini-tarzan, springer upp och ner som ingenting båda fram- och baklänges. Och fort går det och roligt har hon. Till skillnad från tidigare katter lyckades hon ta sig ner utan några som helst besvär även den där första gången och förstod ingenting om ståhejet som vi andra stod för.

När hon hoppade ner och äntligen stod på backen igen så gick Jalle fram till… Hebbe!… och började slicka honom på huvudet. Klok som han är insåg han vem det var som behövde tröstas (Hebbe satt under trädet och gallskrek hela tiden som Vilma var där uppe) och det där var allra första gången som umgänge uppstod utan morr och fräs från Jalles sida :)

Det blev lite semesterminnen idag också.